 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
| Av Jan Mårtenson har utgivits Lyrik Memoarer |
| Jan Mårtensons diktbok "Med Tidaholmskärra mot dikten", illustrerad av konstnären Karl-Åke Nyström, visar vilken outsinlig källa födelsestaden är för honom att ösa ur. Tidaholm har betytt lika mycket för Jan Mårtenson som Sunne för Göran Tunström, en plats som ger avstamp för fantasin. Där finns långa, svepande dikter men också små pärlor av det här slaget. Efter istiden Låt oss säga att nästa istid var förbi och att den första människan fått syn på Tidaholm. Jag tror hon skulle ha stannat och blivit överraskad av att alla flyttat, men sedan tusentals år känt hemlängtan. Snö över Tidaholm Tidaholmarna går ut på torget och blickar upp mot evigheten, en gammal bekant som strukit omkring länge där ute. De vet att snön, som snart ska falla över dem, aldrig varit här förut. Somliga flingor smälter genast, andra dröjer kvar några veckor och blir en del av stan. Detta kortvariga möte är som en förälskelse. Av andra flingor bygger barnen snölyktor: ljusen flämtar till och lyser upp deras ansikten. Snön har ingen ålder, den lever bara nu. Det är redan skymning i stadens hjärta, när mänskorna drar sig hemåt. En vemodig melodi följer dem den sista biten och dröjer kvar en stund, när de har somnat. Snögubben står där ute och läser sagor för världens barn. Under sin korta tid på jorden var han tidaholmare, bara för att kunna skryta när han återvänder till evigheten. Tobakshandlaren Han kallades Gubben i hålet och tittade fram nånstans mellan piprensarna och Agnar Mykle. Inte ens hans skugga fick plats i trängseln. Men han tog den med sig, när han dog. |