Jan Mårtensons diktsamling "Så länge ljuset räcker" är en av hans starkaste. Gunnar Lundin skrev vid den tiden om hans författarskap i Lyrikvännen: "I ett klimat där den senaste modeelegansen och finslickade vänskapsförhållanden ofta är avgörande, har hans dikt behållit sin egenart. Den trubbighet som där kan finnas är ofta skenbar, resultat av en jämförelse med det senaste modet, och kompenseras väl av en långsamt verkande genomslagskraft både i enskildheter och livshållning."
Här är några dikter ur den samlingen.
Så länge ljuset räcker
Hur ska vi veta gränsen
mellan det som växer
och det som kvävs,
om vi aldrig vågar
bryta oss ur?
Huds värme och närhet,
alldeles nära försteningen
som håller oss fångna.
Frihetens ljus
faller snett in
i våra liv.
Vi måste spränga skalet,
växa ut ur bilden
av oss själva -
finnas till,
på våra egna villkor.
Snart försvinner vi,
vaggas långsamt
in i dödens moderliv.
Men innan dess:
våga livet,
hålla det kvar
så länge ljuset räcker.
Vi
Vi sitter i en väntsal,
ditt huvud mot min skuldra.
Det är ett sådant ögonblick,
när alla andra runt omkring
är alla andra runt omkring.
Men vi är två av dem.
Litet vårpoem
Varningsskylten sitter kvar:
Livsfarligt att beträda isen!
Nu kan den bytas ut:
Livsfarligt att gå på vattnet!
|
|
|