|
|
Av Jan Mårtenson Lyrik |
| Dikturvalet "Mellan Tidaholm och världen" innehåller dikter ur Jan Mårtensons fyra första samlingar, av vilka tre var slutsålda. Här är en av hans barndomsdikter. Sista tiden med morfar Sommar, tidigt sextital. Morfar petar med käppen i gruset. Och så, med mild röst: Varför har fåglarna slutat att sjunga? Björknäver, sav. Men någonting slutade att växa inom honom just då. Några veckor senare, i ett svagt septemberdis, förlorade blicken sitt fäste. Minnet rörde ständigt vid det förflutna. Men på våren, när första majtåget drog förbi, knöt han handen till hälsning. Nu hade han inte ens snuset kvar fast tandköttet skrek av häftigt begär. Och sänggrannen, som sett de flesta komma och dö, skulle överleva honom också. Han längtade till sommaren, en åktur i den jävla rullstolen. Jag satt ofta vid morfars säng som sedan länge var hans dödsbädd. Orden saknade mening nu, begreppen giltighet. Men nånting, som man inte kan röra vid med ord, kändes starkt och levande. En gång hade han varit med och byggt upp det här samhället; en gång i det som begravningstalaren kallade "hans krafts dagar" hade han varit delaktig. Men det de byggde upp dog före honom. Och han såg klarare än de flesta rakt igenom sommaren. Han som en gång trotsade hela alfabetet med sina ord drogs in i en allt djupare sömn nu. Och byggkranarna ett stycke därifrån var bara redskap i ett annat samhälle än han tänkt sig. Internationalen en sista gång genom öppna fönstret, en sång som han levat med. Men en fråga av helt annat slag dröjde kvar i rummet, när han dog: Varför har fåglarna slutat att sjunga? |