Memoarer
Jan Mårtenson har nyligen gett ut sina memoarer "Som det kan bli" på Carlsson bokförlag. Det är en hudlös och skoningslöst självutlämnande bok. Men den innehåller också spännande möten med många människor, alltifrån författare, artister och skådespelare till legendariska idrottssjärnor. En och annan örfil delas också ut - till dem som förtjänar det.Mer information om boken finns under bloggen på förlagets hemsida: www.carlssonbokforlag.se

Jan Mårtenson och Olof Buckard samtalade nyligen om boken i en välfylld ABF-sal i Stockholm. Buckard sa att det här är en omtumlande bok med både svärta och ljus, på en gång underhållande och bitvis skrämmande läsning i självutlämnande avsnitt. De "återupplivade" några döda vänner, bland andra Bo Setterlind och Harald Forss, genom att båda imitera deras röster och mimik.

Jan Karlsson skriver i en stort uppslagen recension i Kvällsposten: ”Diskretion är inte Jan Mårtensons signum. Just därför har hans memoarer, Som det kan bli, blivit fascinerande och levande litteratur; från den trasiga barndomens och klasskiktade skolgångens Tidaholm via volontärmödorna på flera tidningar till anställningen på Arbetet 1966 och Malmö – omsider rent av kedjehus i Oxie - som bas för oräkneliga äventyr och eskapader.
- - - Och som intervjuare – eller snarare porträttör – är han fullständigt lysande, den bäste på saligt insomnade Arbetet under min livstid. Utan övertoner fångar Mårtenson något väsentligt hos så väsensskilda personer som Stina Ekblad och Ingemar Johansson, Nils Liedholm och Nils Poppe, Povel Ramel och Kalle Svensson, Ingrid Thulin och Emil Zatopek.
För vad äger denne Jan Mårtenson som de flesta andra i journalistiken och betydande delar av litteraturen saknar? Detalj- och strukturminnet, den snabba stilen, och ändå lätt lugubra förmågan att hålla inne på en poäng så länge att den utlöses först när vi läst hela texten.”

Bo Degerman recenserade boken i Dala-Demokraten. Han skriver bland annat: ”Två författare heter Jan Mårtenson. Den Jan Mårtenson som skrivit Som det kan bli, en memoarbok, har en helt annan bakgrund än den andre Jan Mårtenson. Den sistnämnde är överklass och har varit diplomat och hovets presschef, och han skriver deckare där välmanikyerat folk handlar med antikviteter och döljer sig bakom social polityr. Han är inte intressant, fastän han tycker om att synas i media. Nej, han vägrar ändra stavningen i sitt namn fastän han debuterade senare.
Den förstnämnde, född 1944, förtjänar däremot att läsas. Han kommer från Tidaholm där den försupne fadern var ölutkörare.
- - - - -
Lika flitigt som Jan Mårtenson suttit på krogen har han suttit vid skrivmaskinen. Man undrar länge under läsningen hur han orkat. Men till slut tog alkoholismen ut sin rätt, hans notoriska otrohet knäckte den tålmodiga hustrun, barnen grät och han kom i en svår konflikt med tidningens chefer. Han intogs på psykvården och försökte en dag hemma skära av sig halspulsådern. Har han levt fel? Han snuddar vid frågan och han skyller inte det minsta ifrån sig. Men han lovar inte heller bot och bättring. Han stoltserar inte med sina många bekantskaper i kulturvärlden utan tycks bara tacksam över att ha fått möta dem. Han är hänsynslöst självutlämnande utan att kokettera med det. Det gör att man får en viss sympati för denne frodiga, öppna och känsliga person, så som han framträder i memoarerna. Han är inget dygdemönster men ingen buse. Men han har levt ett liv. Hur det än blev har det gett mycket att minnas”.

Hans Menzing hade en mycket positiv recension i Skaraborgs Läns Tidning, som delar kultursida med Falköpings Tidning och Västgöta-Bladet. Han tycker det är en roande läsning: "För detta är lite ovanliga memoarer. Jan Mårtenson gillar egna grepp, och det mesta handlar faktiskt om andra kulturkändisar plus ett antal sportstjärnor. Alla porträtteras närgånget och insiktsfullt, alltid i ett mycket mårtensonskt perspektiv.- - - Eftersom Mårtenson skriver mycket bra, koncentrerat och oerhört lättillgängligt i jämförelse med annan kulturell prosa, så gör alla dessa snabbporträtt boken högst läsvärd."

Torgny Nevéus recenserade boken i Upsala Nya Tidning. Så här skriver han bland annat: ”Journalist blev han tidigt och eftersom han intresserade sig för skönlitterära författare kunde han i yrket kontakta dem. Genom en lyckad blandning av gåpåighet och charm vann han deras förtroende och i många fall vänskap. Ibland skymtar de i korta meningar, gärna anekdotiska. Många gånger har jag skrattat över boken men kan av platsbrist inte citera. Läs själva!
Stundom växer Mårtensons reflexioner till miniessäer där personligheten och verket tecknas. Särskilt fina är avsnitten om Tage Aurell och Lars Gyllensten.”

Magnus Öhrn, som recenserat memoarerna åt Bibliotekstjänst, skriver: ”Det är en öppenhjärtig, aningen drastisk och osorterad livsresa som läsaren erbjuds. Den tar avstamp i hans uppväxtår som arbetargrabb i Tidaholm, med en alkoholiserad och våldsam far, för att söka sig fram via skolgång, militärtjänst, volontärtiden på olika landsortstidningar och fram till tiden på Arbetet i Malmö, som tog sin början 1966 och varade över 30 år. Det är ung man med författardrömmar och aptit på livet (läs: kvinnor och alkohol) som gestaltas. Härefter består memoarerna i huvudsak av möten med kända människor som Mårtenson intervjuat, interfolierat med mer personligt livsavgörande händelser, såsom skilsmässa, självmordsförsök och psykos. Det är en lättillgänglig skildring där stort blandas med smått och allvar med anekdoter, uppdelad i korta kapitel med informativa rubriker – och med ett fylligt personregister.”

Monica och Tomas Tranströmer skrev om memoarboken: "Den är verkligen innehållsrik och okonstlad på ett väldigt fint sätt. Vi har båda stor glädje av den här läsningen."

Emy Storm och Göte Fyhring skriver: "Vilka härliga memoarer berättade med humor, värme, känslighet och vass penna. Vi fick en lättläst, ibland anekdotisk bildningsresa. Du är värd lysande recensioner."

Per Wästberg skriver sedan han läst memoarerna: ”Vilken berg- och dalbana av muntra och sorgsna episoder; dock segrar din vitalitet!”

Läs Calle Rockbäcks blogg om hur Tiger Woods gör en Jan Mårtenson.