13.memoarer

Lyrik

Dikter nu 1968

Mellan oss 1969

Närmare 1972

Jag erövrar världen tillsammans med Karl och bröderna Marx 1973

Mellan Tidaholm och världen 1975

Så länge ljuset räcker 1976

Genvägar till galenskapen 1979

Den första tiden med Emilia 1982

Öppna ansikten 1985

En fläkt av liv i Malmö 1993

Med Tidaholmskärra mot dikten 2000

Kärlekssviter 2002

Dikter inifrån 2008

Tid att älska 2013


Prosa

Långt till i morgon 1977

Harry Persson, kommunist 1978

Skilda 1982

Sparkad 1984

Förväntan 1986

Mordet på kungens man 1986

Mannen i hönshuset 1989

Nederlaget 1991

Härifrån och hit 1995

Drömmen om den rätta 1998

Den omöjliga kärleken 2000


Memoarer

Som det kan bli 2009


Facklitteratur

Köksvägen till Västsverige. En guide till lust och längtan (tillsammans med Birgitta Stenberg, Viveca Lärn och Åke Edwardson) 2002

Som det kan bli

Som det kan bli

Jan Mårtenson har  gett ut sina memoarer "Som det kan bli" på Carlsson bokförlag. Det är en hudlös och skoningslöst självutlämnande bok. Men den innehåller också spännande möten med många människor, alltifrån författare, artister och skådespelare till legendariska idrottssjärnor. En och annan örfil delas också ut - till dem som förtjänar det.


Stig Larsson skriver i en praktfullt uppslagen artikel i Expressen (även i Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen) att han sträckläste memoarboken och fortsätter: ”Den är helt enkelt så underhållande (och skriven med så gott humör), med de mest oväntade möten, allt från Ingemar Johansson till Halldór Laxness, kyssar med Ingrid Thulin i Rom, brevväxling med Groucho Marx, ett hemma hos-reportage med den legendariske löparen Emil Zatopek i Prag, till ett möte med den som hade planlagt kidnappningen av Anna-Greta Leijon, till Norbert Kröcher i Berlin. Mårtenson lyckas på alla omöjliga sätt att ta sig fram till dem som han är intresserad av.”


Jan Mårtenson och Olof Buckard samtalade om boken i en välfylld ABF-sal i Stockholm. Buckard sa att det här är en omtumlande bok med både svärta och ljus, på en gång underhållande och bitvis skrämmande läsning i självutlämnande avsnitt. De "återupplivade" några döda vänner, bland andra Bo Setterlind och Harald Forss, genom att båda imitera deras röster och mimik.


Jan Karlsson skriver i en stort uppslagen recension i Kvällsposten: ”Diskretion är inte Jan Mårtensons signum. Just därför har hans memoarer, Som det kan bli, blivit fascinerande och levande litteratur; från den trasiga barndomens och klasskiktade skolgångens Tidaholm via volontärmödorna på flera tidningar till anställningen på Arbetet 1966 och Malmö – omsider rent av kedjehus i Oxie - som bas för oräkneliga äventyr och eskapader.

- - - Och som intervjuare – eller snarare porträttör – är han fullständigt lysande, den bäste på saligt insomnade Arbetet under min livstid. Utan övertoner fångar Mårtenson något väsentligt hos så väsensskilda personer som Stina Ekblad och Ingemar Johansson, Nils Liedholm och Nils Poppe, Povel Ramel och Kalle Svensson, Ingrid Thulin och Emil Zatopek.

För vad äger denne Jan Mårtenson som de flesta andra i journalistiken och betydande delar av litteraturen saknar? Detalj- och strukturminnet, den snabba stilen, och ändå lätt lugubra förmågan att hålla inne på en poäng så länge att den utlöses först när vi läst hela texten.”


Göran Lundstedt hade en mycket positiv recension i Sydsvenskan. Han konstaterar att det är trångt på parnassen och att flera författare behövt lägga till en extra bokstav för att särskilja till exempel två Anders Olsson, Ulf Eriksson och Henrik Nilsson:

”För Jan Mårtenson blev problemet ännu mer akut. Det fanns under en tid tre personer med hans namn. Artur Lundkvist rådde honom att kalla sig Jan Mårtenson I. Det var kanske en  något överflödig propå och läsaren av Jan Mårtensons memoarer behöver aldrig sväva i tvivelsmål vem som är nummer ett.”

-- - - - -

Lundstedt konstaterar att memoarerna, efter berättelser om barndomen i Tidaholm och ungdomens journalistår, till stor del består av material från de många intervjuerna med författare och skådespelare men även samtal med Hjalmar Söderbergs dotter och Piratens änka:

”Det är värdefull personhistoria i anekdotform. Ivar Lo komplimenterade Jan Mårtenson för hans särskilda förmåga att ta vara på poängen i en episod och memoarerna för också tanken till föregångarens framställningssätt i Författaren. Anekdoten avväpnar pinsamheter och gör verkligheten till tragikomedi.

Men det finns en person som inte låter sig förvandlas till anekdot: den alkoholiserade fadern. Berättelsen om hur sonen söker andra fadersgestalter och slutligen ser faderns bild hos sig själv och försöker utplåna den är memoarernas ödeslinje. Här handlar det inte om namn (personregistret upptar bortemot sjuhundra namn) utan uppenbarligen om ett trauma som varit en drivande kraft i Jan Mårtensons författarskap.”


Bo Degerman recenserade boken i Dala-Demokraten. Han skriver bland annat: ”Två författare heter Jan Mårtenson. Den Jan Mårtenson som skrivit Som det kan bli, en memoarbok, har en helt annan bakgrund än den andre Jan Mårtenson. Den sistnämnde är överklass och har varit diplomat och hovets presschef, och han skriver deckare där välmanikyerat folk handlar med antikviteter och döljer sig bakom social polityr. Han är inte intressant, fastän han tycker om att synas i media. Nej, han vägrar ändra stavningen i sitt namn fastän han debuterade senare.

Den förstnämnde, född 1944, förtjänar däremot att läsas. Han kommer från Tidaholm där den försupne fadern var ölutkörare.

- - - - -

Lika flitigt som Jan Mårtenson suttit på krogen har han suttit vid skrivmaskinen. Man undrar länge under läsningen hur han orkat. Men till slut tog alkoholismen ut sin rätt, hans notoriska otrohet knäckte den tålmodiga hustrun, barnen grät och han kom i en svår konflikt med tidningens chefer. Han intogs på psykvården och försökte en dag hemma skära av sig halspulsådern. Har han levt fel? Han snuddar vid frågan och han skyller inte det minsta ifrån sig. Men han lovar inte heller bot och bättring. Han stoltserar inte med sina många bekantskaper i kulturvärlden utan tycks bara tacksam över att ha fått möta dem. Han är hänsynslöst självutlämnande utan att kokettera med det. Det gör att man får en viss sympati för denne frodiga, öppna och känsliga person, så som han framträder i memoarerna. Han är inget dygdemönster men ingen buse. Men han har levt ett liv. Hur det än blev har det gett mycket att minnas”.


Gunnar Balgård hade en stort uppslagen recension med fyrspaltig bild i Västerbottens-Kuriren under rubriken En tickande bomb från Tidaholm. Han konstaterar att Jan Mårtenson är som bäst när han intervjuar personer som varit i närheten av berömdheter:

”Sålunda samtalar han med Hjalmar Söderbergs dotter i Nice och med Karen Blixens hushållerska på Rungstedlund. Karl-Erik Welin bortglömd på Mallorca erhåller ett burdust och närgånget porträtt. Hos Lars Gyllensten på Gotland uppdagar Mårtenson en vänlig antimilitarist, efter sitt eget kynne. Haldor Laxness på Island förmås säga några oväntade saker. Som gammal sportjournalist intervjuar han Emil Zatopek i Prag.”

- - -

”Från S:t Lars i Lund har han sent i livet skrivit sina bästa dikter. I detta liknar han, utan all jämförelse i övrigt, Kjell Espmark vilken också skrivit sin bästa lyrik när han sent kommit sina personliga smärtpunkter tillräckligt nära.

- - -

Genom livet har Jan Mårtenson besjälats av en orubblig kärlek till poesin. Mycket stolt är han över att två av hans döttrar figurerar i en dikt av Werner Aspenström i samlingen Enskilt och allmänt. Han har stor andel i att Helmer Grundström återupptäcktes till uppmärksamhet genom ett besök i Svanabyn 1970.”


Balgård tycker att titeln Som det kan bli ”antyder ett svängigt och äventyrligt liv, vilket också är vad som erbjuds mellan pärmarna”. Han är också övertygad om att volymen kan komma att ha sitt källvärde i framtida forskning.


Hans Menzing hade en mycket positiv recension i Skaraborgs Läns Tidning, som delar kultursida med Falköpings Tidning och Västgöta-Bladet. Han tycker det är en roande läsning: "För detta är lite ovanliga memoarer. Jan Mårtenson gillar egna grepp, och det mesta handlar faktiskt om andra kulturkändisar plus ett antal sportstjärnor. Alla porträtteras närgånget och insiktsfullt, alltid i ett mycket mårtensonskt perspektiv.- - - Eftersom Mårtenson skriver mycket bra, koncentrerat och oerhört lättillgängligt i jämförelse med annan kulturell prosa, så gör alla dessa snabbporträtt boken högst läsvärd."


Torgny Nevéus recenserade boken i Upsala Nya Tidning. Så här skriver han bland annat: ”Journalist blev han tidigt och eftersom han intresserade sig för skönlitterära författare kunde han i yrket kontakta dem. Genom en lyckad blandning av gåpåighet och charm vann han deras förtroende och i många fall vänskap. Ibland skymtar de i korta meningar, gärna anekdotiska. Många gånger har jag skrattat över boken men kan av platsbrist inte citera. Läs själva!

Stundom växer Mårtensons reflexioner till miniessäer där personligheten och verket tecknas. Särskilt fina är avsnitten om Tage Aurell och Lars Gyllensten.”


Magnus Öhrn, som recenserat memoarerna åt Bibliotekstjänst, skriver: ”Det är en öppenhjärtig, aningen drastisk och osorterad livsresa som läsaren erbjuds. Den tar avstamp i hans uppväxtår som arbetargrabb i Tidaholm, med en alkoholiserad och våldsam far, för att söka sig fram via skolgång, militärtjänst, volontärtiden på olika landsortstidningar och fram till tiden på Arbetet i Malmö, som tog sin början 1966 och varade över 30 år. Det är ung man med författardrömmar och aptit på livet (läs: kvinnor och alkohol) som gestaltas. Härefter består memoarerna i huvudsak av möten med kända människor som Mårtenson intervjuat, interfolierat med mer personligt livsavgörande händelser, såsom skilsmässa, självmordsförsök och psykos. Det är en lättillgänglig skildring där stort blandas med smått och allvar med anekdoter, uppdelad i korta kapitel med informativa rubriker – och med ett fylligt personregister.”


Monica och Tomas Tranströmer skrev om memoarboken: "Den är verkligen innehållsrik och okonstlad på ett väldigt fint sätt. Vi har båda stor glädje av den här läsningen."


Emy Storm och Göte Fyhring skriver: "Vilka härliga memoarer berättade med humor, värme, känslighet och vass penna. Vi fick en lättläst, ibland anekdotisk bildningsresa. Du är värd lysande recensioner."


Per Wästberg skriver sedan han läst memoarerna: ”Vilken berg- och dalbana av muntra och sorgsna episoder; dock segrar din vitalitet!”


Läs Calle Rockbäcks blogg om hur Tiger Woods gör en Jan Mårtenson.