Jan Mårtensons diktsamling ”Dikter inifrån” är skriven utifrån smärtsamma erfarenheter. Han drabbades av två psykoser och några gränspsykoser mellan 1995 och 1997. Dikterna hade en läkande kraft under första vistelsen på S:t Lars i Lund men det var en lång väg tillbaka efter den andra inläggningen. Han försökte skära av sig halspulsådern men är i dag tacksam över att han misslyckades.
Det har alltid funnits en galghumoristisk sida i Jan Mårtensons poesi. Den bryter igenom svärtan även här.

Professor Lars Furuland skrev en helsidesrecension om boken i Upsala Nya Tidning och konstaterar att det är den mest självutlämnande samlingen av de 13 som hittills nått trycket: ”Dikter inifrån har blivit en av Jan Mårtensons mest gripande lyriksamlingar tack vare att han visar en sådan öppenhet inför sina läsare.”

Kristian Lundberg skriver i Kvälls-Posten: ”Jan Mårtensons tidigare skönlitterära arbeten har präglats av en slags distanserande ironi. Delar av det finns kvar, fast nu med en djupare basklang. Dikter inifrån är en utmanande, gripande och tankeväckande diktsamling. Den ställer både livet och dikten på spets.”
           
Hans Menzing skriver i Skaraborgs Läns Tidning, Falköpings Tidning och Västgöta-Bladet: ”Raden av små, inte sällan ironiskt saltade dikter avslöjar först efter åtskilliga sidors läsning en skrämmande blodig berättelse. Det är en mycket gripande samling dikter, men det blir aldrig sentimentalt tack vare humorn som är ständigt närvarande.”

Matilda Roos konstaterar i Sydsvenskan: ”Jag har svårt att inte instinktivt värja mig mot bilden av det gränsöverskridande geniet. Kanske, tänker jag, är det i stället så att alla människor, om situationen blir nog ansträngande, kan bli psykotiska. Men bara ett fåtal, Jan Mårtenson inräknad, klarar av att skildra också då det händer.”

Staffan Stolpe skriver i Nerikes Allehanda att Jan Mårtenson ofta givit ut sig själv med en hudlös öppenhet: ”I de flesta av de 300 dikterna skriver han om hur språket glidit bort från honom, hur tiden har falnat i minnet och hur världen tystnat. Stroferna är utom sig och vill tillbaka in i språket. Vi möter besvärjelser över stumheten i dikter bortom gråten.”

Göran Källqvist anmälde boken för Bibliotekstjänst: "Den innerst inne livsbejakande Mårtenson finner läkande krafter i naturen, musiken och det egna skrivandet. Han uttrycker sig lättfattligt, lågmält och avskalat. Hans bildspråk är expressivt. Han har åstadkommit en självutlämnande, osentimental och gripande diktsamling."

Helmer Lång hade en stort uppslagen recension i Skånska Dagbladet: "Det hela flyter fram som en malström med marterande drömsviter, skarpsynta bilder och funderingar om tillvaron, tänkandet och dikten, ibland interfolierade med finstämda naturskildringar. En tröst tycks ha varit insikten att andra stora diktare och konstnärer genomlevt samma helvete som han själv, bl a Strindberg, Hill och van Gogh och kommit igenom det genom att konstnärligt gestalta också sina smärtsammaste drömsyner och inre upplevelser. Det är dikter av en intensitet som också kramar om läsarens hjärta. Formellt rör det sig om kortdikter utan titel, från två eller tre rader upp till tio, men de korta raderna är oftast vibrerande av starka känslor och en lysande formuleringskonst."

Här följer några av dikterna i samlingen:

•

Det enda jag äger här
är min egen skugga.
Om jag åtminstone
kunde gå in i den.

•

När Gud lagt undan sina penslar
och världen var färdigmålad
tog van Gogh vid
och förbättrade hans arbete.

•

Nu väcker de oss igen,
bara för att vi ska kunna ta
ännu en sömntablett.

•

Dostojevskij klokförklarade
idioten inom oss.

•

Wislawa Szymborska tröstar mig:
”Hellre det löjliga i att skriva dikter
än det löjliga i att inte skriva några.”
Kärleken till livet
kan ingen beröva mig,
jag som försökte ta det.

•

En av mina medpatienter
brukar kalla sig
Den Skenheliga Birgitta,
en annan Psyko-Patrik.
Skrattet visar oss vägen
tillbaka till våra liv.

•

En av de intagna
höjer sina fingrar
över osynliga pianotangenter.
Ingen hör hans musik,
bara den som förstår
vad han saknar.

•

Det är frihet jag vill,
återgå till den normala texten
när jag just lämnat
stjärnornas alfabet bakom mig.
Språket, som knappt syns
ens genom optiska instrument.

•

Hämta upp hinkar med ljus
nerifrån åns svarta vatten.

•

Munch kom hit en dag
med tomma dukar
och återvände ut med tomma.
Ibland räcker det
att bara lägga undan penslarna.
I den ännu inte påbörjade bilden
finns alla möjligheter.

•

I dag hade jag en blind-date
med mig själv.
Men det kom ingen.

•

En återkommande fråga
i tonårens pojkgäng:
"Är du född på Ryhov?"
Det var namnet på sinnessjukhuset,
där min mor fick första elchockerna
när hon väntade mig.

•

Vid blodprovstagningen värjde jag mig,
övertygad om att de skulle
spruta in HIV-smittat blod.
Sjuksköterskans lugna kommentar:
”Här ger vi inte blod,
här tar vi blod.”

•

Skogsutflykt i dag:
en samling dårar,
jag bland dem.

•

Min dotter gav mig en kastanj,
som skulle bringa tur.
Den ligger kvar i fickan
och värms av min hand.

•

Kråkorna fyller hela himlen:
mörker mot mörker
men sprickor av ljus mellan vingarna.

•

Sorlet här inne
kan ingen tyda,
sorlet där ute
minst lika oöversättligt.
Erik Beckman har svaret:
”Vem är sjuk
och vem är frisk?
Jag! utropar Fröding.”

Mer om samlingen på förlagets hemsida:
www.soleka.se